As

Postat av
Svara

Jag var 17 år och jobbade stängning på Coop Extra. Satt ensam i kassan när en blåslagen kvinna la upp en mjölk på rullbandet. Ont i hjärtat.

Bakom henne står en man ca 30 år med skjorta, handsfree och typ endast lyxvaror i korgen samt två blonda små ungar.

Plötsligt säger han: ska du inte ta upp det du la i ryggan också? Kvinnan börjar snyfta. HÅLL KÄFT DIN JÄVLA SNATTARE D ÄR INGET SYND OM DIG

Han betalar sin jävla entrecote och förklarar att han är civil väktare ur tjänst. En kollega kommer och han väntar medan hon ringer väktare

Jag var nära panikångest, stängde kassan och tog henne från honom. Då ramlade hon ihop i mina armar och grät. Berättade.

Hon hade tre barn, varav en 20-åring med autism. Hon hade inte fått pengar från soc, pengarna var slut och hon hade bett grannarna om 50 kr

”Jag kan vara hungrig men inte barnen”. Hon hade tagit ett paket korv, korvbröd, ketchup och bananer.

Samma dag hade hon stött på sitt ex som egentligen hade besöksförbud, som gav henne en blåtira.

Sen kom väktarna, jag sa att hon hade snott bananer men dom var så JÄVLA dryga (chock) och tyckte att det ska man fan inte komma undan med

Handlade nyss på Coop o den där JÄVLA civaren stod precis i exakt samma kassa och betalade. Hans perfekta fru o hans perfekta barn var med.

Ville ta hans jävla bearnaisesås och kväva honom med den. Svin.

Det här är en serie inlägg på twitter som jag snubblade över, av @sofiedahlstedt.
Det är också en historia som är sorgligt lätt att känna igen. Och en berättelse som påminner om att den här världen måste dö.

Två

Postat av
Svara

Vi sitter på huk bland lingonris och fallna grenar, vid en liten bäck vi fann. Precis här befinner vi oss i skugga från den nymornade solen. Precis på huk här, ser vi tillsammans en groda kämpa sig fram mot vattnet. Den ser torr ut, knappt levande, skrynklig och nyvaken. Den sträcker långsamt och prövande förvånansvärt långa ben över fläckiga löv och tinade ormbunksrester.
Titta titta.
Hans entusiasm över djuret, rörelsen, och jag vajar lite. Vikten omfördelas under fötterna och över tiden, jag känner tunna kvistar eller torra möss bröstkorgar krasa och brytas under gummisulorna.
Det finns luft här, som vi delar. Rymd här, som är omsluten och inbäddad. Vaggad till liv och i dvala.

Statusuppdatering

Postat av
Svara

Från sängen kan jag om sovrumsdörren är öppen se ut i hallen. Jag kan till exempel se ytterdörren, ungefär halva hatthyllan, väggklockan som fungerar ibland och sängbordet som står i hallen för att vi skulle slänga det men som blivit stående där. Och så lite tvätt som ligger på det.
Jag ligger i sängen fast klockan är halv tolv på förmiddagen för att min son som är sjuk sover bredvid mig.
Vi har ingen sänggavel, eller ens ben för övrigt, på vår säng så jag lutar ofta och nu huvudet direkt mot väggen och det kommer nog med tiden leda till fettfläckar på tapeten och hyresvärden kommer nog vid en framtida flytt tycka att det är orimligt slitage och vi kommer tvingas ersätta tapetens värde.
Hur man nu värderar något som för åtminstone femton år sedan förlorade det sista av någon sorts mätbart värde?
Taklampan i hallen, jag minns inte vad sorten kallas, har tre lampor. Den ser jag också. Blicken fastnar där. Spotlights. Den är tänd men bara två av lamporna lyser, en är trasig. Jag borde byta den, jag borde ha bytt den. Den har varit trasig i. Jag minns inte. Men det är flera månader. Jag kommer mig inte för, jag gör sällan det. Kommer mig för. Så nu är i alla fall en trasig, den som brukar lysa på städskåpet och garderoben. Nu lyser bara de två som är riktade mot hatthyllan och kläderna som hänger där.
Jackor, barnens regnkläder, någon kappa. Tvätt som hänger på tork.
Sonen vaknar till emellanåt, orolig. Han har ont någonstans så han gråter varje gång han vaknar. Då klappar jag honom över ryggen, sjunger kanske. Det är för att lugna honom.

Som

Postat av
Svara

Stenarna faller, pappa
krossar motorhuven
fastnar stumt i det som skallar

Över ditt bröst, pappa
sprider sig vågor i cirklar
utåt

er tid bestod aldrig av rörelser

I era skosulor, pappa
kan man se inkilade gruskorn nu
i räfflorna där

Skuggor

Postat av
2

Stråken han kunde gå blev allt färre

Du ska kasta korta skuggor, hade hon sagt
Så han hade rört sig ute
bara när solen stod som högst

I solen glittrade vi och brann, minns du?
Hur vi brändes gång på gång

Sen

Det var som att allt över tid hade ansamlats
Att det ansamlade i sin tur ansamlade och
Att flödet stannade
ådror, vägar, nervbanor, cykler, strömmar, årstider
Allt täpptes igen, och stillnade
Minns du?

Sen

Vi insåg en kväll, framför teven
att om natten kastas inga skuggor

Förmiddag

Postat av
4

Genom väggen hörs långsamt växlande toner från en teves testbild. Jag har hört det i två timmar nu. Det är svårt att lokalisera från vilken lägenhet det kommer. Jag tänker att det är den ensamma kvinnan, vi går om varandra i hissen ibland. Hon dog nog nedsjunken i en sliten fåtölj med en kopp kaffe i handen som vilar på armstödet tänker jag. Innehållet har kallnat nu, kanske fallit till golvet och spillts ut. Jag tänker att hon gav upp mitt i någon film eller kanske under en repris av minnenas television natten som var. Eller så kommer ljudet från familjen bredvid. De ligger nog där utspridda i torkande pölar tänker jag, i köket; i sovrum, i kladdiga lakan; i hallen, i vardagsrummet. Jag tänker att någons dåliga dag tog slut. Att någon visade ett initiativ. Och så tänker jag, finns förresten den där testbilden fortfarande, det där pipande ljudet? Ersatte inte svt det med sändningar från riksdagsdebatter?